Motorvägar i Sverige
Sveriges motorvägar består av ett växande nät av sträckor som dock är ojämnt geografiskt fördelade. Idag finns det sammanhängande nät i de mer trafikerade områdena främst längs med E4 och E6 i Sydsverige. De norra delarna och norra Sveriges inland saknar dock fortfarande motorvägar eller har enbart ett fåtal kortare. De allra första motorvägarna byggdes i Skåne och ända från början har där funnits ett motorvägsnät och som binder ihop de större städerna och liknar motorvägsnäten i Tyskland och Italien. I och med att Öresundsbron byggdes finns nu motorvägsförbindelse direkt till ett annat land, nämligen Danmark. Övriga Sverige har haft ett motorvägssystem som ofta bestått av kortare motorvägsstumpar byggda under 60- och 70-talen som enbart anslöt till vissa städer. Ibland var dessa sträckor förbifarter utanför städerna, men ibland gick dessa istället rakt genom städerna, eller slutade inne i städerna. I övrigt bestod förbindelserna av vanliga landsvägar, motorvägarna var ofta bara 1-2 mil långa för att ansluta till städerna den sista biten. De hängde heller inte ihop med varandra, utan var som sagt utspridda och länkades samman via landsvägar. Motiveringen har varit att de sträckor som haft mest trafik skulle ersättas av, eller uppgraderas till motorväg.
Från 1990-talet och framåt skedde en förändring, kortare stumpar förlängdes och bands samman med varandra till längre motorvägssträckor. Idag har detta utvecklats till att E4 och E6 har blivit en sorts huvudmotorvägar som dessutom grenas ut med andra motorvägar, t ex delar av E20, E22, Riksväg 40 och E65. I helhet har det alltså på den södra halvan av Sverige idag vuxit fram ett motorvägsnät som är fullt jämförbart med ett flertal andra europeiska länder. Motorvägsnätet är också sammankopplat med Danmarks motorvägsnät genom Öresundsbron, och har på så vis kopplingar till övriga Europa. I framtiden kommer de längre motorvägarna även sträcka sig till Svinesundsbron och Norge, där det för närvarande redan finns kortare motorvägsavsnitt. Det planeras även utbyggnader mot Norrland.
De första Svenska motorvägarna
Sverige var sent med att bygga motorvägar. Först efter andra världskriget, i mitten av 40-talet, vaknade intresset.
Sträckan Göteborg-Alingsås
På sträckan mellan Floda och Alingsås byggdes i slutet av 40-talet en väg som skulle kunna betraktas som Sveriges första motorväg. Vägen är dubbelfilig och har avgränsade vägbanor vilket gör den mötesfri. Vägen har dock ganska snäva kurvradier, siktsträckor och stigningar. De flesta korsningarna är planskilda, men inte alla, vilket gör att den inte uppfyller kraven för motorväg.
Av de fåtaliga av- och påfarternas snäva utformning att döma (typiska tyska "trumpeter"), kan man ana att denna sträcka var ett första försök av vägverket att bygga en modern landsväg eller "Autostrada", även om den på många sätt är ett försöksbygge och inte följer dåtida utländska standard (någon svensk standard fanns inte). Längs denna sträcka finns även vid Vardsjön strax väster om Alingsås en rastplats på östra sidan om vägen. Tanken var nog att denna sträcka skulle efterlikna de dåtida tyska rastplatserna längs de tyska motorvägarna.
De tre första motorvägssträckorna
Sveriges första riktiga motorvägsbygge var den 17 kilometer långa sträckan mellan Malmö och Lund. Den byggdes mellan åren 1952 och 1954 av Skånska cementgjuteriet, och var alltså från början i betong enligt den princip som var vanlig i Tyskland vid den tiden. Bygget invigdes den 8 september 1953 av prins Bertil och den byggdes för vänstertrafik. Än idag kan man se att denna motorväg är äldre än de andra i Sverige, särskilt på broarnas utformning. Den är också rakare än de motorvägar som byggts senare, med en smal mittremsa som senare fått betongblock. När sträckan byggdes fanns inget svenskt ord för den nya typen av expressväg utan det italienska ordet Autostrada användes som benämning. Autostrada är för övrigt ett ord som ibland används i Skåne än idag. I sammanhanget kan noteras att byggandet av autostradan skedde cirka 100 år efter att Sveriges första egentliga chaussé anlagts, även denna på samma sträcka.
Den andra motorvägssträckan i Sverige var en del av dåvarande länsväg 275 (nuvarande E18) nordost om Stockholm mot Norrtälje. Den första etappen som öppnades gick från Danderyds kyrka till Ullna, och stod färdig 1957.
Den tredje motorvägssträckan i Sverige var Rikstvåan (senare E6) från Göteborg och norrut. Den öppnades för trafik den 16 september 1958 med etappen Hjalmar Brantingsplatsen till Kärramotet, med förlängning till dåvarande stadsgränsen mot Kungälv 18 november och till Jordfallsvägen (innan bron över Nordre älv) 21 december 1959. Sträckans totala längd var 16,5 km och den korsades av fyra viadukter med endast 3,5 m fri fordonshöjd. Detta ledde till flera påkörningar trots att stora varningsskärmar sattes upp över vägen. Viadukterna ombyggdes senare till standarden 4,5 meter fri höjd. En alldeles för kort påfart fanns i 41 år (1967-2008) i Brunnsbomotet, den var ursprungligen byggd som avfart för vänstertrafik.